Orden reser till Hercegovina
Vi begav oss söderut, dit solen bränner på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid här uppe i Norden, och där varje sten bär på en månghundraårig historia. Målet var hjärtat av Hercegovina. Vår fasta punkt under resan var ett underbart litet hotell i staden Trebinje. Staden bjöd på en historisk atmosfär som stundtals väckte samma tidlösa känsla som när man upptäcker dolda arkitektoniska pärlor i Gamla stan, fast här inbäddade i en sydländsk, avslappnad rytm under gigantiska platanträd.
Det blev en resa fylld av ljus och andlighet, men också av en otrolig, jordnära värme. Vi döpte snabbt om resans tema till Skimmer i mörkret eller mer internt: Sach i mörkret. En sach (sač) är regionens heliga graal inom matlagning: ett tungt gjutjärnslock som täcks med glödande kol. Tänk er den djupa, mustiga smaken och mörheten hos lammlägg som långkokats i timmar, tills köttet nästan smälter och faller isär. Den hercegovinska själen gömmer sig helt klart under den där heta askan.
Dag ett: I helgonets fotspår och vinmakarnas källare
Morgonen började med en promenad genom Trebinje. Vid den nyss resta fontänen, byggd till ära för stadens stora son, poeten och diplomaten Jovan Dučić, skålade vi för poesin och drog i gång äventyret.
Därefter följde vi ”Sankt Vasilijes livsstig”. För oss i Sverige kan Sankt Vasilije (Vasilije av Ostrog) kanske närmast jämföras med den heliga Birgitta i fråga om den djupa vördnad han åtnjuter. Han var ett historiskt helgon från 1600-talet vars liv och de mirakel som tillskrivs honom har satt djupa spår i områdets religiösa liv och kultur.
Med buss nådde vi först den lilla byn Mrkonjići, vid kanten av den vidsträckta dalgången Popovo polje. Här stod vi på grunderna till helgonets födelsehus, där det i dag har rests en vacker kyrka. Vi besökte även den gamla Sankt Nikolaus-kyrkan, där han en gång döptes som pojken Stojan Jovanović.
Vår pilgrimsfärd fortsatte till klostret Zavala, dramatiskt insprängt i berget. Det var hit den unge Stojan skickades i skydd undan osmanernas tvångsrekrytering av unga pojkar, och det var här han inledde sitt klosterliv.
Nästa anhalt var klostret Tvrdoš, vackert beläget vid floden Trebišnjica. Det är känt som platsen där helgonet vigdes till präst, men i dag är Tvrdoš minst lika känt för något mer världsligt: sina fantastiska viner. I de svala källarna fick vi prova viner vars druvor fångat varje droppe av den hercegovinska solen.
Efter en härlig lunch i nöjeskomplexet Sunčani grad avslutade vi kvällen på tavernan Hercegovačka priča över en fantastisk middag med lokalproducerade charkuterier och sång flöt samtalen lika fritt som floden utanför.
Dag två: Bland bergskloster och finkrogsviner
Vi startade dag två på genuint lokalt vis: en stadig frukost, starkt kaffe och ofrånkomligen en liten rakija (den lokala fruktsnapsen) för att väcka sinnena inför dagen.
Vi korsade gränsen till Montenegro med sikte på klostret Ostrog. Helgedomen är ett arkitektoniskt mirakel, uthugget rakt in i en lodrät bergsvägg högt ovanför dalen. Att stå där uppe på klipphyllan och besöka den lilla grottkyrkan där helgonets reliker vilar var en mäktig och andlig upplevelse.
Väl nere från bergen åt vi en rustik lunch på restaurangen Koliba. På vägen tillbaka mot Trebinje knöt vi ihop säcken med poeten Dučić och besökte kyrkan Hercegovačka Gračanica. Den ligger på en kulle med en slående utsikt över hela staden, och det är här poeten slutligen fann sin vila.
Kvällen krävde en modern kontrast till de historiska miljöerna. Den fick vi på den exklusiva vingården och restaurangen Vukoje, där en exceptionell fine dining-middag matchades med deras prisbelönta viner.
Dag tre: En hägring i bergen och ett smaragdgrönt avsked
Den sista dagen bjöd på resans kanske mest gästfria upplevelse. Vi styrde bilarna mot byn Donja Trusina för att besöka familjen Kuljić. Efter att ha skumpat fram längs en till synes oändlig makadamväg upp i bergen uppenbarade sig plötsligt ett fantastiskt vackert stenhus, som en hägring mitt i ingenstans.
Värdarna tog emot oss med ett bord som dignade av hemgjorda delikatesser. Vi bjöds på cicvara (en ljuvligt krämig och mäktig rätt gjord på majsmjöl och smält ost), lufttorkad prosciutto, kryddiga korvar och husets egen rakija. Efter maten besökte vi deras lilla mejeri vägg i vägg, fick se hantverket bakom osttillverkningen och köpte självklart med oss några smakrika ostar hem, ett perfekt rustikt komplement till den mer bekanta lagrade Västerbottensosten på ostbrickan.
På vägen mot flygplatsen hann vi med ett sista, klassiskt stopp: Mostar. Vi promenerade genom de osmanska gränderna i den gamla stadskärnan och ställde oss framför Stari most (Gamla bron). Att se den berömda stenbågen sträcka sig över den smaragdgröna floden Neretva blev den perfekta slutbilden.
Det var en resa som mättade både kropp och själ, och vi lämnade en liten del av våra hjärtan kvar bland Hercegovinas storslagna klippor och varma människor.
Brödraskapet riktar ett varmt och innerligt tack till broder Sasa Farkas för denna vackra och poetiska berättelse, och framför allt till broder Branko Kuljic, vars engagemang och omsorg gjorde denna oförglömliga resa för Sankt Johannesorden möjlig. En resa präglad av brödraskap, gemenskap och minnen som vi kommer att bära med oss länge.
